Till kräken och de som göder dom… del 5

Jens trampade flåsande in genom ytterdörren, han irriterade sig över att Anna inte låst efter sig i vanlig ordning. Visst, de levde i ett lugnt område och risken var minimal att någon skulle slita upp dörren, men minimalt är inte det samma som otänkbart. Han gav Anna en blick när nycklarna symboliskt slängdes på bänken i hallen. Hon uppmärksammade det direkt och ursäktade sig,

-Oj förlåt Jensa jag slängde nyss ut soporna bara.

Ännu en blick, denna gång en av uppgivenhet. Hon verkade må bättre i alla fall såg det ut som. -Var är barnen.

-Syrran tar dom över natten, de ska tydligen på bio inne i stan.

Jensa märkte att hon ville något, hon följde efter honom utan att säga ett ord, något hon ofta gjorde när hon var nervös eller osäker.

-Anna, vad vill du.

-Äh jag vet inte…. egentligen har jag ingen som helst lust, men Maria ringde nyss och frågade om jag ville följa med henne till O’Learys senare.

Jensa smålog för sig själv.

-Jaha ja, vad svarade du då?

-Nja inget egentligen, att jag skulle kolla med dig först, eftersom vi blev en aning plakat igår.

Nu låg leendet brett över hans ansikte.

-Amen ut med dig bara, vi är ju aldrig ute numera så man får ta chansen när man får den.

-Är du säker?

-Ja, jag kanske bjuder hit Jonne och Ante och de andra, vem vet vi kanske kommer ner till stan också senare, annars är vi här när ni kommer hem. Han fick en ett leende och en lång kram som svar.

Senare på kvällen satt Jensa och ett gäng av hans närmaste, ja enda, vänner egentligen runt bordet i köket och snackade skit. De hade sänkt lite öl med undantag för Micke som envisats med vin sen tonåren. Men ingen var speciellt onykter, det fanns inga gränser att spränga eller blygsamhet mellan dessa människor. De kände varandra utan och innan och kunde ge varandra åthutningar eller stöd. Detta var mer än en vänskap, detta var en familj för Jensa, som blod, sorg, ilska och kärlek hade byggt sen barnsbenen. Få av dom kom från normala familjesituationer och gjorde de det fanns det ofta sjukdom eller tragedi där i bakgrunden. De svetsades samman genom detta vartefter och höll det levande. När Antes farsa fick magcancer och låg där i sängen och kved av smärtan satt Jensa i rummet bredvid och spelade Nintendo med honom på högsta volym för att dränka ljudet. Då Ante kommit hem från sjukhuset efter faderns död satt Jensa och Jonne där på parkeringen och väntade på sina mopeder. Han hade gråtit och var helt svullen kring ögonen. Jonne gasade mopeden och nickade åt Ante att hoppa på i bak. Resten av eftermiddagen och kvällen spenderades i tystnad runt en eld ute vid strömmen. De gav honom inte mer än sömnen i ensamhet hela den sommaren. Numera var han sjuksköterska på Linköpings Lasarett, något han pratat om sen den sommaren. Alla undrade dock skämtsamt varför i helvete det var tvunget att bli just i Linköping, högförräderi och inget annat hade någon sagt. Men alla visste de varför, hans farsa hade spenderat sina sista dagar där.

Stämningen var på topp ikväll, det märktes eftersom att alla satt och berättade historier från förr, de nostalgiska kvällarna var Jensas favorit. Bara tanken på när Jonne halkat framåt i en driva en nyårsnatt, ställt sig upp med en brun näsa och undrat varför det luktade skit helt plötsligt fick alla att utbrista i ett asgarv som smittade av sig gång på gång. Eller gången de kastat gammal frukt och grönsaker de hittat i en Spar-Inncontainer på en tjurig jävel till gubbe. Tyvärr var gubben också förbannat snabb och kvick på sin cykel, några av dom, bland annat Chrille hade fångats in och fått sig både avhyvling, hot om polis, samt en hurring var för illdådet.

-Det var fan inte roligt. Chrille smekte småsurt på sin kind.

-Ja den smällen bränner säkert fortfarande. Jonne flinade brett åt Chrille.

-Ja men säkert inte lika mycket som när du och Danne fick glid på makadam med mopeden. Jonnes min förvreds kvickt av tanken på kraschen.

-Fy fan, sexti knyck och Danne det arslet lägger moppen i en kurva precis där de lade den nya sträckan på E4:an, sten mot låret och avgasröret mot vaden” kved han.

-Arsle? Det var ju du som skrek öka öka hela raksträckan.

-Nej jag skrek sakta neeeeeer! Din fartdåre.

Klockan var snart midnatt och Jensa hade inte hört ett ord från Anna än, telefonen kanske var död. Han hoppades de ringde efter taxi när det var hemdags. Men troligtvis skulle tjejerna knata hem som de alltid gjorde.

Anna hade tappat bort Maria bland allt folk på nattklubben de gått till efter O’Learys. Hon förmodade att Maria hittat nåt ragg i vanlig ordning och stod i något hörn med en hand eller två runt sin midja, eller värre. Att hon orkar tänkte hon och knallade ner för att hämta sin jacka. Anna drog iväg ett SMS till Maria att hon skulle åka hem, inget svar. Taxibolaget pratade om minst en halvtimme innan en bil kunde plocka upp henne så Anna bestämde sig för att gå hem, det skulle bara ta trettio minuter eller så ändå, Jensa skulle inte få veta att hon inte tagit en taxi. Lika bra att inte ringa honom för då skulle han banna henne om han förstod att hon knatade hem. Hon drog iväg ett meddelande.

-Jag åker hem snart, Maria har hittat nåt ragg igen.

En bit från polishuset på andra sidan gatan mötte hon ett gäng yngre killar som stirrade intensivt på henne. Hon surnade till och undrade varför snorungarna glodde på henne för. Alkoholen kunde göra henne ganska kaxig ibland, att hon var sur över att ha blivit dumpad av en vän gjorde inte saken bättre.

-Va glor ni på?

-På en hora, du ska hålla käft ditt luder!

Anna fick genast panik och började gå snabbare, närmast springa, men i högklackat var det svårt. Killarna kom ikapp henne nästan på direkten. Hon kände hur händer slet i hennes armar, till slut var hon fast i deras grepp. Anna skrek högt, men ingen verkade uppmärksamma hennes panik. Inte en människa syntes till på gatan. En hand täckte nu hennes mun och en arm höll tag runt hennes midja i ett järngrepp. Hon försökte stampa på killens fötter med sina klackar, men inget träffade som det skulle.

-Vi ska lära dig, fitta.

Orden kändes som knivar i ryggen, Anna stelnade till av rädslan och insikten om vad som förmodligen väntade henne.

Ett par smällar runt ansiktet och i revbenen var det enda Anna hann uppfatta innan det svartnade för henne och hon släpades upp till ett dagis uppe i Marielund i skuggan av Polisskrapan och potentiell räddning. Men den kom aldrig…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s