Till kräken och de som göder dom del 4…

”Stefan, ska du ha en kopp kaffe” hörde Nilsson eka inifrån köket. ”Självklart ska jag ta en kopp med dig Stina lilla” svarade han från vardagsrummet. Premier League kunde vänta, det var snart halvlek ändå. ”Blir det fjärde koppen” frågade han Stina. Men det var tydligen hans femte för dagen. ”Du blir 54 nästa vecka” sa Stina med ett glin på läpparna. Nilsson höll koppen med hela handen av vana, tog en klunk och svarade ”Påminn mig inte kära du” med en suck. ”Äsch du är ju viril som en unghingst Stefan, ska vi inte satsa på en unge till ändå” flina hon. Han satte kaffet i halsen och svor därefter längder efter henne. ”Räcker det inte med de fyra odågor som kommer hit med alla sina ungar och härjar, sist rev de ner mina tennsoldater. Vet du hur många timmar jag spenderat på att måla dom” frågade han. Nilsson satt givetvis och ljög sig blå i ansiktet, barnbarnen gav honom livskraft och en otrolig glädje. Deras två pojkar hade dock gett honom en del huvudbry när de var yngre. Som när de blev haffade på bar gärning av polisen med att kasta ruttna grönsaker och frukt från containern bakom mataffären på bilar och förbipasserande. Ofta var det pojkstreck som lätt kunnat gå överstyr och Nilsson hade på känn att han bara kände till en promille om deras förehavanden. Speciellt när de blev mopedburna. Han hade sett grabbarna ett par gånger från spårvagnshytten. En gång kom han på pojkarna köra sina FS1:or betydligt snabbare än vad som var lagligt nere i Kneippen vid Ebersteinska. När han kommit hem frågade han grabbarna hur i hela helvete de kunnat trimma mopederna utan hans vetskap. Deras svar var att de sparat ihop pengar till kolvar, cylindrar och förgasare och de att nog kunna mecka till skillnad från honom. ”Det tar inte ens en timme att byta allt om man kan” sa en av dom. Om man dessutom hade en stor nog ryggsäck fick allt plats där i och kunde i princip bytas ut var som helst. Röd i ansiktet hade han förbjudit bruk av mopederna i en månad och beordrat pojkarna att återställa dom till originalskick. ”Visst farsan” fick han unisont till svar. Dagen efter hade han skymtat slynglarna nere i Klockaretorpet, denna gången med flickor sittandes på sätet bakom dom. Flickorna hade grabbarnas hjälmar på sig och mopederna drog iväg i minst 60 knyck. Han svor igen över minnena, men kunde inte annat än att erkänna att han hycklade en hel del, då han själv körde bil till affären innan han fyllt 15 och dessutom hade trimmat sin Crescent Compact så hårt att den vibrerade sönder tillslut. ”Hur fan kommer man på idén att förlägga tanken i ramen” sa han högt för dig själv. Stina flinade åt honom, ”Sitter du dagdrömmer för dig själv igen Stefan” sa hon med ett skratt. Nilsson blängde tillbaka som svar och sa att han minsann skulle köpa sig en sån där FS1:a och visa grabbarna hur man trimmar en moped korrekt. ”Moped” sa Stina frågande, ”nu är du väl allt bra stollig i alla fall”.

Händelserna dagen innan med fyllot hade han inte reflekterat så mycket över. Mer än att han nog kanske hade överreagerat lite, det hade räckt med att slå sönder flaskorna och ölen. Det ölsvullna fyllot hade sett livrädd ut och hade pissat på sig när han hade tagit stryptag på honom. Åh andra sidan skulle alkisen skatta sig lycklig att han inte hamnat på en bår med brutna ben. Han hoppades att kräket fått sig en tankeställare, men visste att så troligen inte var fallet. ”Tur att det var Bergskog som satt i mötande, om det hade varit någon av de yngre hade jag nog inte haft ett arbete att gå till längre” tänkte han. Nilsson hade inte så mycket till övers för folk under fyrtio, med ytterst få undantag. Och anledningen var att de saknade ryggrad efter år av klemande och daltande i kombination med brist på tålamod och konsekvenstänkande. Detta ledde till svaga, konflikträdda och lågkvalitativa individer som kuvade sig inför de allra minsta och obetydliga problem de stötte på i vardagen. Istället för att stoppa honom där på hållplatsen med ord eller handling skulle de ringa efter polis, vänta på någon annan att agera i deras ställe. De hade sett honom slå ihjäl fyllot om han så valt att göra detta, blundat istället för att slå något hårt i hans bakhuvud. ”Patetiskt” sa ha högt för sig själv. Stina undrade vad han grubblade på nu egentligen, ”Stefan, nu räcker det med gnällandet för idag, ta på dig skorna så går vi på promenad istället”. ”Men matchen då” gnällde Nilsson. ”Det blir 1-2 eller 0-0, det blir det alltid” fick han rappt till svar. ”Okej okej jag kommer Stina lilla”

Kräken och de andra återkommer efter jul…..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s