Jorden

Solen står i zenit och värmen är minst sagt tryckande. Svetten i min panna rinner ner över mitt ansikte i strilar. En gammal keps på mitt huvud minner med sina saltfläckar och lagom frasiga tyg om ett flertal dagar som denna i hettan.

När spadbladet slår i backen vibrerar hela armen, jag har slagit igenom ytskiktet en två eller tre centimeter och nu är det mesta kalksten och hård lera. Att gräs och växter kan finna näring i denna jord är helt otroligt tänker jag för mig själv. De inhemska växterna är oftast inga vackra skapelser med undantag för vissa blommor. Kaktusen kräver inte mycket vatten och tål både kyla och värme, den skyddar sin existens med sylvassa nålar. Junipern, ett buskträd som har otroliga nätverk av rötter på var sätt den sprider sin art och totalt tar över landskapet. Även om den är en inhemsk trädart har den förmåga att förstöra ängar och savanner och anses vara en plåga som ska utrotas till stor del. Dess pollen sprids i stora gula moln som sänder allergikers näsor och ögon in i chocktillstånd.

Spadens blad lyckas ta sig runt en sten och jag häver mig nedåt i förhoppning om att stenen ska lossna. Jag lägger dock all min vikt på spaden förgäves, inget händer. Jag står där och svär en radda för mig själv, det ska fan bli ett hål här vare sig stenjäveln ger sig eller inte. Järnspettet ska bryta dig i tu, i ren ilska ska du pulveriseras. Mina händer greppar spettet och börjar hugga med ordentlig kraft. En gång, två gånger, tre gånger… kras! Ett leende sprider sig i mitt ansikte över vinsten.

När jag krafsar ur stenresterna känner jag en glädje över att det fungerade men när jag betraktar resterna av stenen i min hand känner jag ett äckel. Stenen känns steril, som om den aldrig tillfört något annat än irritation för människor, växter och djur. Ingen mossa har sökt skydd på den, den har sugit åt sig vatten och aldrig gett något tillbaka. Den ligger varken kall eller varm i min hand, ett främmande element. En själslöshet infinner sig i mitt sinne och jag måste kasta ifrån mig bitarna snabbt var efter jag gräver ut dom med min hand, nästan med frenetisk passion. – Jag måste sluta tänka på sån här skit tänker jag….

När all sten och värdelös jord är borta sitter jag en stund och betraktar hålet. Där i ska jag plantera ett träd, som om det överlever med lite hjälp från mig ska skydda oss med sin skugga och hjälpa jorden att bli fruktsam igen. Ge djur en plats att vila eller häcka i. Kronan kommer fälla sina löv på hösten och ge näring åt backen, ett tack för vattnet den sugit i sig under vår och sommar.

Platsen ska bli en oas i en nära livlös omnejd. Dit jag kan gå och minnas var jag kommer ifrån, en livskraftig del av världen. En tillflyktsort och en offerplats.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s