Gränslandet

Gryningen nalkas och jag befinner någonstans i gränslandet mellan sömn och vakenhet, eller gör jag det?

Jag ger ifrån mig en suck av vemod när jag vaknar alldeles för tidigt. Någon vidare sömn är bara att glömma, upp och göra kaffe, ta en snus, sätta mig på farstutrappan i den fuktiga luften och låta myggorna göra sitt där de kan hitta hud.
-Det släpper fan aldrig tänker jag för mig själv. Hon vägrar låta mig ändras eller glömma henne, hur mycket jag än försöker distansera mig emellanåt. Jag själv känner dragningen fysiskt inbillar jag mig, som en kompassnål alltid hittar nordlig riktning, letar min inre nål ivrigt efter nord-öst. När den fastnar på sitt mål känner jag suget i hjärtat. Jag kan nästan skymta gran och tall där borta, men nej, det var ännu en ful enbuske, förvriden och skral spottar hon gula pollenmoln i mitt ansikte.

-Du hör inte hemma här, hon vill ha dig tillbaka och det nu.
-Jag vet, svarar jag henne med sorg i blick.
-Men jag känner ansvar över mina döttrar, de du inte spyr din gula galla över.
-De är mina barn, men också hennes, svarar enbusken. De är barn av två träd och kan ta näring från mullen av två världar, det kan inte du.
Jag ser din längtan, jag ser ditt vemod och din själ som slits från din kropps sömmar i sin vilja att återvända. Du har anpassat dig själv på ytan, uppskattar alla mina barns hövlighet och välkomnande attityd. Men du är av en annan jord och kan inte plantera dina rötter i den torra alkaliska marken här. Du hör hemma bland mossa och dagg. Du är härdad på annat sätt, gnejs och kyla formade ett envist och enträget lynne. Samma lynne byggde denna plats för länge sen, när marken här bröts och mina första barn fördrevs. Men även de nya glömde snart sitt forntida jag efter några generationer och anpassade sig efter mig. Du har inte den förmågan, du söker ständigt annan plats att hemma kalla. Men du kommer ständigt gå bet och söker förgäves pojk. Näe, åk du hem nu och låt dina rötter åter gräva i våtare marker.
-En dag blir det så, svarar jag, att jag åter till askens famn ska springa. Men ännu får du spotta dina gula moln över mig, klia och stick du i mina ögon och i min hals. Ty jag är byggd av härdigare material än du kan bryta. Återvänder gör jag endast efter egen vilja, så sluta göra dig besvär över mig och mitt.
-Fostra du de döttrar jag dig skänkt svarar hon, jag ska vaka över dem tills dess ni är redo. Men dig kommer mina myggor jaga och ständigt göra medveten, att du ej här hör hemma och endast gäst är.

Jag vaknar i min säng helt förstummad och försöker se mig omkring i mörkret. Famlar efter en tröja att dra på mig, skyndar mig ner och ut till altanen på framsidan. Trädet är borta men ögonen börjar sticka och bränna direkt. Fukten är vidrig och omfamnar mig, kväver mig. Jag går in igen, somnar om gör jag inte den morgonen.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s