En anti-politisk kamp

-Har du inga åsikter om någonting, blev jag frågad nyligen av en bekant. Personen tyckte att jag ironiserar och ofta sitter och småler när viktiga skeenden och händelser diskuteras utan att jag tillägger något av så kallat värde själv. -Ja ungefär så är det svarade jag, jag ska inte förneka att mitt svar kom med ett mått av sarkasm i rösten precis innan jag reste mig upp och tackade för kaffet. 

Det kan kännas drygt ibland efteråt, men jag ser hycklandet och även ett tydligt visat ointresse som ett verktyg. Det styr bort potentiella försök till diskussioner med mig om saker som helt saknar mening i mitt liv. Men det har också skapat intresse över varför jag reagerar som jag gör, när detta istället ställs i fokus finns en öppning att erbjuda det där magiska pillret, nyckeln till möjlig frihet. Detta fungerar mycket bättre numera då jag inte längre är i ett obstinat eller ständigt argt stadie över sakers tillstånd som jag tror många gått igenom när de “vaknar”. Pillret är ju såklart bara möjligt att erbjuda till människor som omedvetet och innerst inne är programmerade med en vilja till frihet. 

Det jag allra mest vill är att aldrig mer behöva lyssna på folk när de gläfser och positionerar sig för det ena eller andra. Nu vet jag såklart att jag bara drömmer och i realiteten kommer jag behöva utstå detta tills den dag jag dör vare sig jag vill eller inte. Om jag inte tar mig en asketisk livstillvaro i Sibirien i mina äldre dagar. Där jag helt ovetande om tillståndet i övriga världen lever ut mitt liv med isbad och björnjakt. Ännu en dröm…

Tills vidare tänker jag fokusera på att lågintensivt terrorisera människor med leenden och små skratt utan att själv uttrycka en egen åsikt. Lämna människor hängande, konfunderade över varför jag skrattade åt båda kombattanterna runt fikabordet och aldrig tog någons sida.
Det tar också bort udden av allvaret i allt från normkritik till kärnvapenkrig och hjälper mig att stå ut en dag till, bara en dag till i detta helvete på jorden utan att bli en totalitär och vedervärdig människa. Denna delen av mig själv slåss jag med dagligen, han den där som pekar med hela handen och skriker order till höger och vänster, som förespråkar totalt anfallskrig i försvarssyfte. En sådan människa kan bli mycket farlig, lyckligtvis vinner han aldrig den inre kampen. 

Att en sådan människa finns där ute i det avlånga landet som egentligen inte finns har jag dock inga tvivel om. En enande och livsfarlig kraft som lockar med det ena eller andra, men som i slutändan blir vårt totala fördärv. Vi kanske förtjänar en sådan ledare? Egentligen skulle det inte spela nån roll då landet till synes ändå är på väg mot avgrunden. Hellre då en stark man att rikta kikarsiktet mot och avlossa, än det vi sitter fast med idag, ett nätverk som spridit sig likt en cancer sen sextiotalet och numera nått metastas över hela samhällskroppen. 

Jag är knappast någon kollapsvurmare, men vi behöver något som ger oss som folk en riktig chock. Som får oss att haja till och kräva vår rätt, både som individer och kollektiv grupp, att bli mänskliga igen helt enkelt. Vad vi är idag är en annan diskussion men bortskämda är ett ord som snabbt lägger sig på tungan. 
Tills dess hoppas jag att kunna öppna någon människas ögon i alla fall. Kampen fortsätter….

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s